Svart bandad onyx

Onyx har använts som smycke- och amulettmaterial sedan åtminstone 4000 f.Kr. Det finns arkeologiska bevis för onyx-arbete i Mesopotamien och Egypten. Stenen nämns i Bibeln och betraktades av romarna och grekerna som ett kraftfullt skyddsmaterial.

Namnet onyx kommer från det grekiska ordet för klo eller nagel, vilket anspelar på de vita bandens utseende mot det svarta. I antika lapidärer och bestiarer beskrivs onyx som en sten med dual natur, skyddande men också kapabel att orsaka drömmar och rädsla om den bars fel.

Under barocken och renässansen var onyx ett av de mest använda materialen i kameearbete för europeiska hov. Samlingar av kameer i onyx och sardonyx var statussymboler. Denna tradition fortsätter och välskulpterade kameer i bandad onyx är fortfarande eftertraktade.

Svart bandad onyx är mineralogiskt en varietet av kalcedon, som i sin tur är kryptokristallin kvarts. Bandens bildning är ett resultat av rytmiska utfällningar av kiselrika lösningar i kaviteter, ett fenomen känt som Liesegang-ringar eller banding. Svart-vita band är de klassiska för onyx, medan röd-bruna band kallas sardonyx.

I antiken var onyx ett av de viktigaste materialen för kameer och intaglioarbete, det vill säga gravyr i sten. Kontrasterna i bandens färg och det faktum att hantverkare kunde frilägga vita skikt ur det svarta användes för att skapa tredimensionella motiv. Romerna och grekerna använde materialet flitigt för ringsigill och dekorativa föremål.

I dag är mycket av det som säljs som svart onyx i handeln behandlat med färg för att intensifiera den svarta tonen. Det är en vedertagen och transparent praxis i gemhandeln. Bandad onyx med naturliga mönster behåller sin distinktion som ett naturmönstrat material.